Anton Tjechov

Efter att ha gjort sig av med lägenheten i Moskva och lantegendomen 64 km söder om huvustaden bosatte sig Anton Pavlovitj Tjechov på sin läkares inrådan i augusti 1898 strax utanför Jalta. Avsikten var att det subtropiska klimatet på Krim skulle lindra hans tuberkulos.

Tjechov föddes den 29 januari 1860 i hamnstaden Taganrog i södra Ryssland. Fadern, Pavel, drev en mataffär. Han var ortodoxt kristen och har sannolikt bidragit till sonens många litterära porträtt av skenhelighet och ögontjäneri. Den av fadern misshandlade modern, Jevgenija, roade ofta barnen med att berätta historier från när och fjärran.

Pavel Tjechov gick i konkurs 1876 efter att ha lånat en stor summa pengar för att bygga ett nytt hus. Han ﬂydde från fodringsägarna till Moskva, där sönerna Aleksandr och Nikolaj studerade vid universitetet. Anton blev ensam kvar i Taganrog i tre år. För att ﬁnansiera studierna arbetade han som privatlärare, fångade och sålde steglitser samt skrev skämtsamma berättelser i tidningarna.
Med tiden ökade Tjechovs litterära ambitioner Han påverkade inte minst modernisterna och den amerikanske novellisten F. Scott Fitzgerald. James Joyce utvecklade Tjechovs att återge tankar som inre monolog, och Fitzgerald sa att han tagit intryck av Tjechov, när han skrev romanen The Great Gatsby (1925).

Efter att Tjechov avslutat studierna 1879 ﬂyttade han till Moskva, där han började utbilda sig till läkare vid Moskvauniversitetet. År 1884, då han tog sin läkarexamen, upptäckte han att han hostade blod, något han aldrig erkände för sina vänner. I mars 1897 fick han en så kraftig blödning i lungorna att han måste lägga in sig på en klinik. Läkarna kunde då konstatera långt gången tuberkulos, och han ﬁck rådet att ändra sitt levnadssätt.
Tjechov köpte efter faderns död 1898 en tomt i utkanten av Jalta, där han lät bygga en datja, i vilken han året därpå ﬂyttade in tillsammans med sin mor och sin syster.

Tjechov kallade Krim för sitt heta Sibirien och var glad över att han emellanåt kunde resa till Moskva och utomlands. I Jalta umgicks han med berömdheter som Lev Tolstoj och Maksim Gorkij. Här mötte Tjechov även den 25-åriga författaren Elena Sjavrova (1874–1937), som ville att han skulle bedöma en novell, som hon hade skrivit. Tidigare på våren hade hon sänt honom sin översättning av August Strindbergs drama Fröken Julie (1888). Efter att Tjechov och Sjavrova hade bekantat sig med varandra på Vernets paviljong, blev de goda vänner och gjorde ﬂera utﬂykter tillsammans. Kort därefter började Tjechov skriva ”Damen med hunden”, som erinrar om hans och Sjavrovas bekantskap.

Novellen utspelar sig kring förra sekelskiftet. Vernets konditori hade då fått ny ägare, Emile Floren, som valde att behålla det inarbetade namnet på verksamheten. Längs havet sträckte sig en strandpromenad med ﬂervåningshus på motsatta sidan. På strandpromenaden, som för Tjechov blir en symbol för livet, forslade hästskjutsar varor till butiker, kaféer och hotell. Här promenerar Anna Sergejevna med sin vita hund, när Dmitrij Gurov får syn på henne från en träbyggnad över vattnet. Spetsen är inte bara förklaringen till hennes promenader utan också ett signalement, som gör att vi känner igen henne, på samma sätt som Gurovs hustru har sina mörka ögonbryn och säger Dimitrij istället för Dmitrij.

Tjechov låter medvetet händelseförloppet i novellen färga av sig på språket. En tillkrånglad syntax uttrycker ett komplicerat skeende, medan upprepningar förstärker repetitiva mönster (”Upprepad erfarenhet […] bitter erfarenhet”, ”än uppför, än nedför”).

Gurov är novellens huvudperson, eftersom vi upplever berättelsen genom hans medvetande. Vi vet inte vad någon annan tänker eller vad damen med hunden hade för sig, innan hon dök upp på strandpromenaden eller under resan hem. Vi vet bara det hon väljer att berätta för huvudpersonen. Vi får aldrig reda på hundens namn, eftersom Gurov inte är intresserad av den. Vi vet överhuvud taget inte vad någon heter i förnamn förutom Dmitrij och Anna Sergejevna. Uttrycket ”det där förbannade planket” speglar Gurovs känslor genom att blanda dennes kraftuttryck med berättarens ordval. Vi får inte veta något om hur Gurov ser ut, innan han i slutet av novellen börjar reﬂektera över det.

Att Tjechov var läkare märker man inte minst på beskrivningen av de skildrade personernas hälsa (”en ögonsjukdom”, ”svårt att sova”, ”hjärtklappning”, ”huvudvärk hela dagen”, ”angående sin kvinnosjukdom”). Tjechov har även skarp blick för allehanda mänskliga svagheter såsom felsägningar, vita lögner och dubbelmoral. Väl valda repliker både avslöjar personernas sanna karaktär och kontrasterar mot den.

Gurov använder uttrycket ”En lägre ras”, men det stämmer inte med hans beteende. Han blandar ihop Grenada i Västindien och Granada i Spanien, eftersom inte är så beläst som hustrun, som tilltalar honom med det föråldrade Dimitrij, trots att han har det vanliga namnet Dmitrij. Hon beskriver sig själv som tänkande, vilket samtiden såg som en typiskt manlig egenskap. Anna Sergejevna säger inte mycket i början, men pratar sedan desto mer. Hon använder ofta religiösa uttryck som ”det orena förledde mig” och ”Gud vare med er”. Ämbetsmannen, som Gurov spelar kort med i Moskva, talar hellre om mat än om kvinnor, när denne för detta ämne på tal.

Mat och dryck uttrycker likaldedes personernas karaktär: Gurov sitter på Vernets konditori, när han ser damen komma gående. De äter middag på en uteservering, när de blir bekanta. Gurov bjuder den unga Anna Sergejevna på glass och saft. Han skär upp en melonklyfta på hennes hotellrum. I Moskva kan han däremot äta ett helt skrovmål, som består av kött och korv, medan han luktar med avsmak på den ryska stören. (Receptet på Seljanka i panna stod att läsa i en rysk dagstidning, året innan Tjechov skrev novellen.) Barnen dricker te, innan de går till skolan, och Gurov beställer samma dryck på hotellet, när Anna Sergejevna besöker honom i Moskva. Teet erinrar om operetten The Geisha: A Story of a Tea House, som Tjechov såg i Jalta 1899. Även den japanska parfymen och blommorna anknyter till geishamotivet.

Tematiskt påminner ”Damen med hunden” om Strindbergs Fröken Julie, som Tjechov var förtrogen med, redan innan han ﬁck Sjavrovas översättning av dramat i sin hand. Tjechov beundrade Strindbergs dramatik men ogillade dennes kvinnosyn. En blinkning till den svenske kvinnohataren ﬁnns i Gurovs replik ”En lägre ras”. I likhet med Fröken Julie handlar ”Damen med hunden” om ett utomäktenskapligt förhållande, men Tjechov har, i likhet med Gustave Flaubert i romanen Madame Bovary (1857) och till skillnad från Strindberg, ingen färdig moral. Hos Tjechov kallar Anna Sergejevna sin man ”en lakej”, när hon är ensam med Gurov. Hos Strindberg tilltalar Julie sin tillfällige älskare med orden ”Lakej, domestik, stig upp när jag talar!”

Samtidigt erinrar ”Damen med hunden” om Victoria Benedictssons (1850–88) livsöde, som inspirerade Strindberg till slutet på Fröken Julie. Benedictsson hade vid 21 års ålder gift sig med en änkling, som var postmästare i Hörby. På 1880-talet reste hon till Danmark för att förverkliga sina författardrömmar. I Köpenhamn förälskade hon sig i den danske kritikern Georg Brandes (1842–1927), vars princip om en ny realism skulle få betydelse för Strindbergs och Henrik Ibsens estetik. Benedictsson och Brandes inledde snart ett förhållande, som varade i två år tills hon valde att skära halsen av sig på ett hotellrum i Köpenhamn.

Till skillnad från Strindbergs drama, som utan avbrott utspelar sig under en midsommarnatt, tilldrar sig ”Damen med hunden” under fyra årstider med början på sensommaren. Tjechov betonar på detta sätt livets kretslopp snarare än individens undergång. Budskapet är att det ofta ﬁnns en fortsättning, även då vi hade väntat oss ridå. Det som ser ut att vara slutet är inte sällan början. Man måste kunna förlåta och gå vidare. Hjärtats övertygelse är viktigare än läpparnas bekännelse.

Olika uttryck för sömn återkommer på ﬂera ställen i Tjechovs novell (”när han hade lagt sig för att sova”, ”blinkade sömnigt en lanterna”, ”den eviga sömn, som väntar oss”). Den nattliga vilan symboliserar traditionellt döden men också uppståndelse och frälsning. Gurov tycker att kärleken gör honom till en ny och bättre människa.

En annan symbol, som förekommer i ”Damen med hunden” och även i Fröken Julie (”Så inträffade den stora eldsvådan som ni hört omtalas”), är elden (som i Brandes). Konditoriet, där Gurov sitter, brann ner 1896, men ägaren Edmund Vernet lät bygga upp träkonstruktionen redan till säsongen därpå. Likaledes förstörde en eldsvåda 1882 tsargodset i Oreanda, innan den dåvarande ägaren Konstantin Nikolajevitj i brist på pengar istället lät uppföra en kyrka på platsen, där Gurov och Anna Sergejevna sedermera sätter sig på en bänk mitt i natten. Andra exempel på eld i Tjechovs novell är den rykande ångbåten, som lägger till vid piren, exprestågets ljus, som försvinner bort i natten, den rökta stören, som luktar illa, Anna Sergejevnas rökande make, som går ut ur teatersalongen för att ta ett bloss, samt röken och ﬁmparna i trapphuset på teatern.

Den sparsmakade färgskalan i berättelsen framhäver huvudpersonernas isolering. Anna Sergejevna har grå ögon och en grå klänning, men vattnet i Jalta är syrenfärgat med månljuset som ett gyllene band. Planket som omger huset, där hon bor, är grått. Mattan på hotellrummet i staden S är grå liksom ﬁlten. Skulpturen på skrivbordet i rummet på stadens hotell är grå av damm. Gurovs huvud har börjat gråna, men hotellbudet har en röd mössa. Paradoxalt nog är hunden vit och tycks gå utan koppel. I Moskva är gatorna vita på vintern och under tidig vår. Slutet på berättelsen är ett oskrivet blad.

Den 25 maj 1901 gifte sig Tjechov med skådespelerskan Olga Knipper (1868–1959), som han hade mött under repetitionerna av Måsen (1898). Han fortsatte dock att bo i Jalta, medan hustrun levde i Moskva, där hon medverkade i nya uppsättningar. Den 3 juni 1904 följde hon sin sjuke man till kurorten Badenweiler i Schwarzwald i Tyskland, där han avled den 15 juli. Man fraktade liket i en kylvagn till Moskva.

Tjechov ligger begravd bredvid sin far på Novodevitjekyrkogården, som man invigde 1898. Här ﬁnns även minnesvårdar över Nikolaj Gogol, Michail Bulgakov och Vladimir Majakovskij.