Anna Achmatova

Anna Andrejevna Achmatova föddes 1889 i Odessa i nuvarande Ukraina. Hennes egentliga efternamn var Gorenko, men för sin poesi använde hon ett släktnamn, som inte bars av fadern.

Hon blev tidigt en etablerad och uppskattad kärlekslyriker. År 1910 gifte hon sig med Nikolaj Gumilev, ledare för akmeisterna, vars litteratursyn hon anslöt sig till. Två år senare föddes en son, Lev.

Efter slitningar i äktenskapet skilde sig paret 1918. I början på 20-talet arkebuserades Gumilev, anklagad för kontrarevolutionär verksamhet. Sonen greps 1934 av den hemliga polisen och satt fängslad i omgångar fram till 1956. Hennes andre make, Nikolaj Punin, dog 1953 i ett av Stalins läger.

Efter krigsslutet 1945 drabbades Achmatova av en myndighetskampanj mot ”slapphet och liberalism” i konsten. Hon anklagades för självupptagen dekadens och uteslöts ur det sovjetiska författarförbundet. Kollegerna undvek henne, och det dröjde till 1950 innan hon överhuvud taget kunde publiceras igen, och till 1953 innan hon åter utkom i bokform.

Under denna tid av inre exil arbetade hon på diktcykeln Rekviem, som var inspirerad av de tragiska händelserna i hennes liv. I vad Achmatova kallar ”I stället för förord” (1957) beskriver hon bakgrunden till verket och hur hon företräder kollektivet; hennes individualism hade ju bedömts som ett brott. Rekviem inleds av prolog skriven 1961:

Nej, varken under en annan himmel
eller under andra vingars par, --
jag fanns i det egna folkets vimmel,
där mitt eget folk då, olyckligtvis, var.

Först ett par decennier efter Achmatovas död 1966 tillät de sovjetiska myndigheterna under Michail Gorbatjovs ledning att dikterna fick spridas i hemlandet. Rekviem pulicerades slutligen i Sovjetunionen 1987. Föreliggande tolkningsvolym bygger på den i München tryckta ryskspråkiga originalutgåvan från 1963.