Anna Achmatova

Rekviem

Innehåll

[Prolog]
I stället för förord
Tillägnan
Inledning
1
2
3
4
5
6
7 Domen
8 Till döden
9
10 Korsfästelsen
Epilog

Nej, varken under en annan himmel
eller under andra vingars par —
Jag fanns i det egna folkets vimmel,
där mitt eget folk då, olyckligtvis, var.

I stället för förord

Under de fruktansvärda år av terror som den hemliga polisen under Jezjovs ledning medförde tillbringade jag sjutton månader i köerna utanför Leningrads fängelser. En dag hände det att någon "kände igen" mig. En kvinna som stod bakom mig med blåa läppar, och som naturligtvis aldrig hade hört mitt namn, vaknade då ur den dvala vi alla var försänkta i och frågade i mitt öra (där talade alla viskande):
— Kan ni beskriva detta?
Och jag svarade henne:
— Det kan jag.
Då spred sig något, som liknade ett leende, över det som en gång varit hennes ansikte.

1 april 1957 Leningrad

Tillägnan

Inför denna sorg förvittrar bergen,
och en flod når aldrig till sitt hav,
men där bakom muren, mörk till färgen,
finns en jordisk längtan djupt i märgen
hos de män som hålls som i en grav.
För en del är hoppet friska vindar,
kanske känslan av en solnedgång —
vi får inget veta, blir som blinda,
hör blott gnisslandet av lås och grindar
och soldaters marschtramp dagen lång.
Som till bön gick vi i gryningstimman
genom staden, där vi sågs i tropp,
ledda likt ett kreatur vid grimman.
Solen sjunker, Neva höljs i dimman,
långt i fjärran sjunger ännu hopp.
Domen kungörs... Tårar börjar falla,
som om hjärtat krävts ur hennes bröst,
som om hon har kastats mot den kalla
hårda marken långt från allt och alla,
men hon går... bedrövad... utan tröst...
Var är nu de systrar sorgen skänkte,
vännerna från mina mörka år?
Vad var det de sedan såg och tänkte,
vad mer drömde de, där månen blänkte?
Dessa nu till sist en hälsning får.

Mars 1940

Inledning

Detta hände när bara den döde
hade anledning att vara glad,
och när Leningrad verkade öde
bredvid välfyllda fängelsers rad.
Hela fångregementen blev tömda,
och man våndades djupt i sin själ,
medan ångvisslan sjöng för de dömda
en kort sång och ett sista farväl.
Stjärnor såg hur vårt Ryssland berördes
under majornas slutna transport,
då förtryckta och trampade fördes
mot allt mörkare ovisshet bort.

1

Du blev hämtad, när morgonen grydde;
svartklädd följde jag snart dina spår.
Medan barnen i kammaren gnydde,
fällde vaxljusen tår efter tår.
På din mun brann ikonernas kyla,
och från pannan föll droppar av svett.
Vid befästningens torn skall jag yla
klagande på de sörjandes sätt.

1935

2

Stilla flyter stilla Don,
månen vandrar långt ifrån,

vandrar lutad till ett hus,
ser en skugga i sitt ljus.

Den som sitter i en vrå
är en kvinna svår att nå.

Mannen död, och i en cell
sonen, bed för mig i kväll.

3

Nej, det är inte jag, det är en annan som lider.
Jag skulle inte uthärda att i huset
se det som ur minnet skrider,
så bär nu bort alla ljus...
Natt.

4

Någon skulle ha sagt dig, skämterska
och de många förtrognas viv,
lantidyllernas glada fresterska,
vad som sker sedan med ditt liv —
Du skall stå där som den trehundrade,
med en allmosa i din hand,
och på nyårets is smått undrande
känna tårarnas heta brand.
Poppeln gungar intill ett fängelse,
allt är tyst — men där inne finns
spår av oskyldigas förgängelse...

5

I sjutton månader har jag
nu ropat hemifrån.
Och själva bödeln bönföll jag
om nåd för dig, min son.
Allt ter sig dolt i evighet,
och jag kan knappast se
en mening med vår mänsklighet
men måste alltjämt be.
Och här finns vissna blommors snår
och doft av rökelse och spår
till något ingenstans.
Som var det bud om undergång
förnimmer jag en stjärnas sång
och dess enorma glans.

6

Ljudlöst flyr den inre friden,
vad som hänt förstår jag ej.
Hur var natt, min son, såg dig
bakom muren, bortom tiden;
hur de åter ser med glöd,
såsom hökens skarpa öga,
och nu talar om ditt höga
kors och om för tidig död.

1939

7
Domen

Och ett ord av sten föll ned och tryckte
på mitt bröst, som hade andats lätt.
Det gör ingenting, var vad jag tyckte,
jag får bukt med det på något sätt.

Ordet tynger ännu mina sinnen.
Det är därför själen blivit kall;
och jag måste döda alla minnen,
om jag åter leva skall.

Om ej... Likt ett samkväm vid mitt fönster
sorlar högsommarens heta sus.
Mitt bland alla dessa bleka mönster
har jag länge anat ett tomt hus.

Sommaren 1939

8
Till Döden

Du skall ju anlända — så varför inte fort?
Jag väntar och har det förfärligt.
Jag har nu släckt allt ljus och öppnat upp min port
för dig, som ler så stort och härligt.
Ta vilken skepnad du vill, när du kommer hit,
träng in som en förgiftad skärva,
kom smygande som en förklädd och slug bandit
eller låt tyfus få fördärva.
Eller berätta något du tänkt ut,
som är till leda känt av alla —
om hur jag såg en ljusblå mössas topp till slut
och anletsdrag, som bleknat och var kalla.
Det kvittar mig nu lika. Jenisej syns död,
och stjärnor glimmar i dess vatten.
Den avgudade blickens sista glöd
försvinner sakta bort i natten.

19 augusti 1939
Fontannyj Dom

9

Ett vansinne har i mitt bröst
med vingen skuggat hjärtats låga;
det bjuder mig på rusets tröst
och lockar bort från jordisk plåga,

och jag har nu förstått att jag
snart måste vika för dess maning;
jag känner mig så yr och svag
på grund av denna onda aning.

Det tolererar inte alls
att jag tar något med som minne
(hur jag än blottlägger min hals
och tigger i mitt stilla sinne):

Varken min sons förskrämda blick
bland fasorna där bakom muren
eller den dag då åskan gick
eller hans längtan ut ur buren

eller en älskad hands nyans
eller ett upprört lugn bland lindar
eller en tröstfull resonans
från avskedsord, som bärs av vindar.

4 maj 1940
Fontannyj Dom

10
Korsfästelsen

"Gråt inte över mig, Moder,
jag är i graven".

I

En änglakör besjöng den stora stunden,
och skyarna sågs rämna ända ner.
"Var är du?" sade han mot himlarunden.
Och till sin mor: "O, gråt ej för mig mer..."

II

Magdalena grät och var bedrövad,
lärjungarna vände om och gick,
men åt Modern, där hon stod bedövad,
tordes ingen kasta ens en blick.

1940–1943

Epilog

I

Jag upptäckte hur anletsdrag snabbt vissnar,
hur skräcken skymtar under ögonlock,
hur lidandet i sträva kinder ristar
en kilskrift, som skall hårdna till ett block,
hur askblonda och svarta kvinnolockar
med tiden blir mer blygsamt silvergrå,
hur glada miner dör hos dem som bockar,
och hur ett skratt kan dölja rädsla då.
Jag ber ej om att själv ha bättre tur,
utan för alla som var med om detta
intill en röd och obeveklig mur
i bister kyla och i julihetta.

II

Nu nalkas ånyo den timme som ﬂytt.
Jag ser och kan höra och känna på nytt:

Den kvinna som de måste bära till slut,
och hon som på likbåren andades ut,

och hon som blott böjde sitt huvud till svar
och sade att "här är nu allt jag har kvar".

Jag önskar att ingen av dessa blir glömd,
men namnen är många och listan är gömd.

För dem har jag vävt denna mantel av ord,
som är vad de lämnade kvar på vår jord.

Jag minns dem för evigt, och hur det än går,
så sviker jag ej, ens om tiden blir svår,

och skulle jag inte få uttrycka tröst
åt folket, vars veklagan hörs i min röst,

må detta då vörda mitt minne som jag
på kvällen inför denna särskilda dag.

Och tänker man i detta land någon gång
förfärdiga ett monument åt min sång,

så tillåter jag denna hedrande gest
på ett enda villkor — att det ej blir rest

vid havet i trakterna där jag är född:
min längtan till havet har blivit förödd,

ej heller på tsarparkens heliga mark,
där skuggorna rör sig bland uråldrig bark,

utan där jag trehundra gånger om led
i väntan på ljudet från reglarnas vred.

Därför att jag inte ens efter min död
skall glömma hur majorna klagande ljöd

eller den förhatliga dörren och hur
den gråhåriga kved som ett lidande djur.

Och när mina stelnade ögon av brons
i vårsnö beskriver min sorg (och min sons),

må fängelseduvan då kuttra långt bort,
och skeppen på Neva må gå mot sin ort.