Torgny Lilja

Hjärtats alkemi
— Perspektiv på dualismen hos Stagnelius

Innehåll

I. Den grönskande ön
Uppväxtåren
Amandaproblemet
Amandagestalten och några ord ytterligare kring forskningen
Slutsatser

II. Den gyllene staden
En del utgångspunkter
Historisk tillbakablick
Hjärtats alkemi
Övrig guldsymbolik
Sammanfattning och slutord

Referenser

Uppsatsens omslag

I. Den grönskande ön

"Men af kundskapsens trä på godt och ondt skal tu icke äta, förty, på hwad dagh tu ther af äter, skal tu döden döö." (Första Mosebok 2:17)

Uppväxtåren

ÖLAND med dess praktulla blomsterängar skulle för den återblickande skalden te sig som något av ett barndomens förlorade paradis, ett fjärran lyckorike vid randen av det blånande Östersjöhavet.

I Gärdslösa socken på öns ostkust prövade Erik Johan det första av detta livs bittra och goda. Här föddes han i prästgården en oktoberdag 1793, son till den vittre prosten Magnus Stagnelius och dennes maka Hedvig Christina. Ynglingen tycks, liksom åtminstone två bröder, inte ha haft något djupare förhållande till modern, vilket endast delvis kompenserades av den goda kontakten med fadern.

Redan som barn synes den målmedvetne drömmaren ha gjort sig känd för sitt enstöriga, stundom nyckfullt tvära sätt. Oftast gick han sina egna vägar; han tyckte om höjder och vistades inte sällan högst upp i något träd med utsikt över havet. Från dessa rika barn- och ungdomsår härrör med sannolikhet de första impulserna till många ständigt återkommande motivkretsar i den mogne skaldens produktion; så tycks t ex "Näktergalen" ha hämtat näring därur:

Skild från strider, glam och lekar,
den förkastade sig gömmer
i en magisk natt av ekar,
undan solens grymma sken,
och i stilla svårmod drömmer
på en dunkel lövrik gren.

Den unge Stagnelius kom före universitetet aldrig att gå i någon vanlig skola utan undervisades mestadels i hemmet eller inhämtade kunskaper på egen hand. Han hade själv lärt sig skriva genom att i sanden avbilda gravstenarnas korthuggna sentenser och fick snart tillgång till faderns troligen inte oansenliga bibliotek, där texter av klassiker som Horatius och Ovidius bör ha ingått. Att ynglingen tidigt uppmuntrades i versskriveri visar om inte annat den bevarade promotionsdikten till en på gården hemmahörande informator och pastorsadjunkt: elvaåringens hyllningskväde kom genom faderns försorg att tryckas i ett dekorativt exemplar åt var och en av middagsgästerna.

Efter det att fadern befordrats till biskop flyttade familjen 1810 till fastlandet och stiftsgården i Kalmar. Somrarna kom man nu att framleva vid residenset i Dörby, den tillförordnades prebendeförsamling någon mil utanför staden. Sin födelsebygd skulle Stagnelius troligen aldrig återse. Hösten 1811 skrevs ynglingen in sig vid Lunds universitet, där redan en äldre bror studerade. I nationstabellen uppgav Erik att han ämnade läsa till präst. Emellertid reste de båda bröderna inför följande termin till Uppsala i stället, och den nyblivne aspiranten siktade framöver endast på en anspråkslös ecklesiastikexamen.

Amandaproblemet

Under sommarvistelser i Dörby kom den tjugoårige skalden att uppleva vad man betecknat som hans första allvarliga böjelse. Föremålet hette Constance Magnét och var sjutton år vid det tidigaste sammanträffandet. Såsom dotter till en lantbruksdirektör i grannskapet brukade hon umgås med ynglingens systrar, hon anlände då och då på besök, och den eljest inbundne Erik tycks ha gjort ett visst intryck på flickan; han skrev även dikter till henne. Constance -- som å sin sida var bekant med en ung officer -- brände emellertid snart dessa versifierade ynnestbevis.

Det har av flera skäl påståtts att den mörkhåriga flickan skulle ha utgjort förebilden till sångmön Amanda, hyllad i ett antal dikter från åren 1815 - 20, då Stagnelius merendels vistades i Stockholm. Dit kom han i april 1815 efter avlagd kansliexamen vid Uppsala universitet och anställdes som oavlönad tjänsteman på Ecklesiastikexpeditionen. Hur som helst är det i samband med att Constances fästman kapten Erik Johan Hummerhielm krigsinkallas i början av 1813 som det patriotiska intresset på allvar vaknar hos den unge skalden (vilken ju hade samma förnamn), och det är först i anslutning till att Amanda-diktningen kring 1818 går in i en ny fas, som denna håg slocknar.

Under de längre perioder Stagnelius fram till sin förtidiga död 1823 "bevistade" kungliga huvudstaden, skaffade han sig aldrig något riktigt hem utan var ständigt inhyst i tillfälliga hyreskamrar. En tid hade han adressen Stora Fiskargränden nr 8 vid Mosebacke, där en officersänka upplät "snygga och vackra rum för hederlige ungkarlar, mot billigt pris" (annons i Dagligt Allehanda). Till saken hör att värdinnan, fru Almgren, ägde en femtonårig dotter vid namn Fredrika, i vilken diktaren enligt en tidig sagesman snart fann sig vara "alldeles förtjust".

Sven Cederblad lanserade 1925 en teori (som han senare övergav), där denna flicka ses som förebilden till Amanda. I Sex kapitel om Stagnelius (1941) ansluter sig Olle Holmberg till åsikten och stöder sig bland annat på en uppgift från föremålets brorsdotter, enligt vilken Stagnelius skulle ha friat till den unga mamsellen. Mot detta vänder sig främst Fredrik Böök, som anser att åberopade släkttradition överdrivit angående skaldens giftermålsplaner samt att Holmbergs resonemang inte håller vad gäller vissa kronologiska utgångspunkter. I en artikel i Svenskt litteraturlexikon (1964) hävdar Holmberg alltjämt att Amanda troligast varit en Stockholmsflicka.

Amandagestalten och några ord ytterligare kring forskningen

Att den tillbedda inte utgjort en symbol för det avvisande kvinnokönet endast i allmänhet, som Böök under ett skede föreslog, anser jag framgår av elegin "Om kring stadens dånande torg", där den ljuva förtrollerskan ses i perspektiv mot en mängd "rosenfärgade drömmar". Dikten slutar:

Fåfängt, Amanda, min sång du försmår, mitt brinnande hjärta,
fåfängt skilja oss åt alper och brusande hav,
mild som en ängel ändå omsvävar du evigt min tanke,
flicka, min ömma brud är du i drömmen ändå.

Skalden tänker således fortsätta besjunga sin mö fastän hon avfärdat hans hyllning. Det framkommer också att hon, åtminstone tillfälligt, befinner sig långt borta. Man erinrar sig Constance, som eldat upp Stagnelius verser.

I andra sammanhang får Amanda rollen av den som först ryckt diktjaget ur ett grönskande paradis. Han har börjat drömma om henne redan som barn, säger han, men vid den tidpunkten fanns hon ännu i himlen. Tankegången överensstämmer delvis med 1600-talsmystikern Jakob Böhmes lära om syndafallet. Enligt denna var Adam i paradiset en androgyn ängel, som i en dröm föreställde sig kvinnan. Genom det sinnliga begäret till denna bild prisgavs hela skapelsen åt synden. Den himmelsjungfru som ursprungligen haft del i Adams själ lämnade honom, och han fick en materiell, dödlig kropp i likhet med den drömda kvinnogestalten. Även hos de tyska romantikerna brukar kärleken framställas som en hågkomst från föruttillvaron.

Stagnelius idylliserar gärna barndomen. Saknaden av uppväxtårens Öland då enslingen vilade i naturens sköt blir delvis längtan till en tid innan han gjorts smärtsamt medveten om sitt osköna yttre. Därutöver kommer att den tidigaste kontakten med omvärlden, vanligen moderns givande av di, enligt Sigmund Freud, skapar en dualistisk åtskillnad hos barnets psyke (som senare struktureras ytterligare). Den slutgiltiga förlusten av det orala kärleksobjektet i ammandet upplevs gärna som något av en bestraffning, ett syndafall. I erotiska rader framhäver Stagnelius ofta kvinnans barm på ett sätt som gör den till en symbol för det förlorade modersbröstet. Ett substitut fann skalden tidigt i flaskan och brännvinet (vilket av alkemisterna fått namnet aqua vitæ, "livets vatten"), ett annat var orden och diktandet.

Emellertid skiljer sig Amandagestalten markant från andra kvinnliga skepnader i den stagnelianska världsbilden, hon har ett ansikte och därmed även en själ; som den ena av Venus två inkarnationer är hon en klart lysande Morgonstjärna i kontrast mot den övriga erotiska diktningens nattsida. Hon utgör idealet i överensstämmelse med den platonska erosläran, som förkunnar ett högsta värde av allt. Hon är även madonnan vid himlastegens fot och den "änglaljuva" ledsagerskan till själens frälsning. Men för Stagnelius förblir hon sfinxlik, han måste själv finna vägen till försoning.

På samma sätt som Apollo hos Ovidius hopplöst förälskat sig i Daphne, är vår diktare fåfängt betagen av Amanda. Och liksom han senare tänker sig en himmelsk urbild till denna flicka, en stjärnornas eller månens gudinna som besvarar hans kärlek, förlänar han en seren älskande från ovan åt Amanda. "Månflickan" säger:

Jag har en öm och eldig bror,
på solens gyllne klot han bor.
Snart till Amanda skall han gå
och hennes kyss och löfte få.
Kom till Olympens helga ljus,
kom, följ mig upp från jordens grus.

Dikten i sin helhet bör vara tillkommen omkring 1819. Amanda-upplevelsen hade då gått in i en ny fas, från smärtsamt känslorus över petrarkiskt vemod fram till religiös kontemplation och platonsk kyskhet.

I "Landsbygden", skriven följande år, räcker Stagnelius handen åt den älskansvärda med orden:"Ej är du kvinna längre,/ och jag ej man. Guds barn vi äro båda,/ i snövit oskuld klädda bägge två." Mot slutet heter det: "Ja, kom, Amanda! Läs med mig det nya/ förbundets bok, på varje blad i skogen." Av denna blankversdikt, troligen tillkommen under skaldens långa Kalmarvistelse, framgår hur den idealiserade inte längre är tänkt att befinna sig på så stort avstånd. Inspiration till ovanstående rader kan även ha hämtats ur Nya testamentets Brev till galaterna 3:28, där det heter:"här är icke man eller kvinna:alle ären I en i Kristo Jesu". Böök har påpekat att Constance Hummerhielm vid denna tid gått med i Sellergrenska väckelsen, och att det är mot den bakgrunden "Landsbygden" skall ses. Lundaprofessorn anslöt därmed till den av Cederblad m fl länge omhuldade åsikten att ungdomstycket från Dörby skulle vara förebilden till Amanda.

Och det är förklarligt att man utifrån Catullus Lesbia, Dantes Beatrice och Petrarcas Laura gärna har velat finna en empirisk motsvarighet till Stagnelius Amanda. Erotiska diktare under antiken och senare använde ofta täcknamn för den tillbedda. Detta brukade inte sällan korrespondera med det verkliga namnet, vad gäller stavelsernas kvantitet och accent, så att ett autentisk tilltal kunde tänkas ersätta det fingerade i versen. Bekant är Catullus omsjungna Lesbia, i själva verket den gifta adelsdamen Clodia. Om Stagnelius följt denna tradition, kan Amanda mycket väl ha varit Fredrika. Även det faktum att namnet dyker upp i hans diktning först efter ankomsten till Stockholm talar härför, liksom det att den hyllade gärna framställs som flera år yngre. I övrigt pekar det mesta på Constance; hon var hans första kärlek, den som ryckte skalden ur hans grönskande paradis osv.

Man kan naturligtvis med Staffan Bergsten (1966) hävda att Amanda varit en ren fiktion, en litterär fantasifigur. Men om hon blott utgjort ett drömt ideal, som Stagnelius själv påstått, varför har han då framställt henne som så känslokall och oförstående? Och hur kommer det sig att hon är den enda kvinnan i hans lyrik, som tycks verkligt levande -- med sina "blåa ögon,/ svarta lockar, rosenkinder"?

Slutsatser

Amanda uppenbarar sig enligt min mening som någon Stagnelius oförställt hållit av. Hon är inte ett ting bland andra ting med universum som fond, utan framstår som själva livsprincipen -- med världen i förgrunden:

I blomman, i solen,
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen,
hon strålar, hon ler.

Dessa rader är sannolikt tillkomna 1815, när Stagnelius just blivit bekant med Fredrika Almgren. Om han verkligen friat till detta årsbarn med det unga seklet vet vi inte. Det förblir även oklart huruvida hon betytt mer än de flesta täcka varelser, han sett eller mött under denna sin tid i Stockholm.

Vad som däremot kan sägas säkert är att en känsla av bestämd art behöver kunna återuppväckas för att i anslutning till ett visst objekt framstå som äkta. Fredrika har Stagnelius ofta haft möjlighet att se och tala med, och om vi godtar att han varit "alldeles förtjust" i flickan, är det inte särskilt troligt att ovanstående rader avsett Constance Hummerhielm.

Ganska snart tycks emellertid hyresvärdinnans dotter, kanske genom sin ringaktning, ha gjort vår skald besviken. I förtröstan har han då vänt sig till ett annat, värdigare föremål, till någon som bättre kunnat motsvara hans "hjärtas ideal" ("Till Öland"). Constance hade ställt sig avvisande men aldrig varit ovänlig eller nonchalant, och det blev hon som nu fick överta rollen av Amanda. Men med tiden kunde varken den forna förälskelsen från Dörby eller någon annan jordisk varelse leva upp till diktarens fullkomlighetsbild. Liksom kung Karl Johan kring 1818 fått lämna plats åt en tilltagande Gudsupplevelse, ersätts Amanda ett par år senare av Kristus.

Innan dess hade hon alltmer fått rangen av kanoniserad, hon tituleras "sköna helgon" och "änglaljuva" ("Landsbygden" och "Uppoffringen"). På samma sätt som Dante i Vita nuova höjt Beatrice till skyarna, skänker Stagnelius ett gyllenskimrande stråldiadem åt Amanda. Samtidigt blir hon desto mer ett föremål för medveten självbespegling, eller vad Jung skulle ha kallat för en projektion av det kvinnliga, anima, i mannens psyke. Jag vill inte gå så långt som Bertil Malmberg (1952) och påstå att Stagnelius led av narcissism, även om det har spekulerats kring en eventuell psykos. I början av 1818 reste i alla fall diktaren hem till Kalmar för en längre tids sjukledighet, enligt flera bedömare troligast p g a ett hjärtfel.

II. Den gyllene staden

"Och hans muurs byggning war af jaspis; men sielfwa staden af klart guld, lijk widh reent glaas." (Uppenbarelseboken 21:18)

En del utgångspunkter

ÄRA hade alltid sysselsatt den unge romantikerns tankar, men hans drömmar om det himmelska guldet härrör sig främst från den period som inleds omkring 1818.

I november det året är Stagnelius tillbaka i Stockholm efter nära ett års bortovaro; tydligen hoppas han på att den 20 december få motta Svenska Akademiens stora pris för sitt bidrag i den utlysta tävlingen. Belönad endast med den mindre guldmedaljen återvänder han i februari till föräldrahemmet i Kalmar. Nu påbörjas en andra lyrisk inriktning, där bl a kristendom och nyplatonism förenas.

Stagnelius tänker sig ett antal dualistiska avfall. Genom materiens övergång från idéernas värld uppkommer i enlighet med nyplatonistisk spekulation det kosmiska paret himmel och jord. Sedan skapas människan genom själens längtan till materien. Slutligen förlorar varje individ sin barndoms saliga ängder som en följd av det sinnliga begäret och den första kärleken. Tanken bör ses mot bakgrund av det kristna syndafallet. Själens övergång till materien innebär att förutillvaron draperas bakom en mörk slöja. Men med hjälp av likhetsassociationer kan man framkalla vissa minnen, som skapar längtan tillbaka till ursprunget. En sådan tankeväckande symbol är den sinnliga kärleken, en annan alkemin.

Under reformationstiden hade guldmakeriet inte bara utvecklats till en gryende vetenskap, utan även tillerkänts ett mer ovärldsligt syfte som mystisk-etisk livsåskådning. Genom att omvandla en oädel metall till silver eller guld trodde man sig kunna påvisa världens grundläggande enhet och alltings strävan efter fulländning. Men enligt Stagnelius är det inte genom vetande man kommer till insikt om tingens natur utan tack vare kärleken till det himmelska.

Historisk tillbakablick

Alkemin utvecklades tidigast av egyptierna, som menade att guld kunde vinnas ur andra metaller, lika väl som det kan erhållas ur vad vi nu kallar legeringar. Man ansåg att bly på grund av sin lättsmälthet var alla metallers urprincip. Vid upptäckten av kvicksilver, som ju normalt är flytande, ersatte detta blyet som grundämne.

Den joniske köpmannen Thales, grekernas första filofsof i början på sjätte århundradet före Kristus, var möjligen influerad härav, då han efter resor till bl a Egypten antog att materien ytterst bestod av ett enda ämne, nämligen vatten. Dessutom hävdade han att materien var besjälad, emedan den kunde sätta saker i rörelse, som då magneten drar till sig järnet. Under inverkan från Thales och hans efterföljare, däribland Empedokles lära om de fyra elementen, tänkte sig även Aristoteles ett yttersta grundämne, vilket i sig självt var karaktärslöst, men som i olika sammansättningar besjälades av basegenskaperna värme och kyla samt torrhet och väta.

Efter erövringen av Alexandria år 642 kunde araberna tillägna sig både hellenistisk och egyptisk vetenskap. En av deras främsta kemister, Abu Musa Djabir (känd under namnet Geber), antog att guld ytterst bestod av kvicksilver och en liten mängd svavel. Via lärdomscentra i det av muslimerna erövrade Spanien överfördes betydande delar av grekiskt och arabiskt tänkande till Europa, där alkemin utvecklades under inverkan från den kristna transsubstantiationsläran. Förutom Empedokles fyra element tänkte man sig även ett femte, en materiens kärna, som skulle vara behjälplig vid guldframställningen och benämdes "de vises sten". Detta extrakt kunde enligt Geber även förläna hälsa och ungdom. Ibland antog man kvicksilver som materiens kvintessens, men strävan att finna denna påminner inte sällan om korsriddarnas sökande efter den heliga nattvardskalken, Graal.

Medeltidens kemister intresserade sig främst för metaller och ansåg sig kunna åstadkomma värdefulla sådana genom att förädla exempelvis koppar. Guld tänktes som en harmonisk förening av en "manlig" och en "kvinnlig" princip. Man trodde fortfarande att legeringar som brons och mässing var särskilda metaller. På samma sätt som materiens "själ" kunde förädlas var det också möjligt för människan att vinna eviga egenskaper, ansåg man. De vises sten hette i detta fall Kristus, genom vars frälsning själen kunde stiga luttrad ur skärselden och med vilken hon, den vitklädda bruden, förenades. Korset blev för alkemisterna en androgyn symbol. Guld kom på liknande sätt att stå för insikt och upplysning, medan bly utgjorde en sinnebild för den syndiges egenskaper.

Hos Luther rönte alkemin gillande som en sinnebild för själens uppståndelse, och den framstående vetenskapsmannen Paracelsus skrev någon gång 1500-talet att alkemin "dödar en blandning för att sedan återge den nytt liv". Jakob Böhme förkastade i början på 1600-talet den världsliga alkemin och menade att människosjälen får del av genuin transmutation genom saliggörelsen enbart. Den som funnit Kristus förstår också tillvarons djupast förborgade sanningar. Böhme antog därtill, i överensstämmelse med vissa tidiga judiska kommentarer, och som jag tidigare nämnt, att Adam före syndafallet varit tvekönad. Genom frälsaren blev det möjligt att återvinna denna själens balans och harmoni.

Till alkemisternas föreställningsvärld hörde också astrologisk spekulation. Redan de gamla egyptierna hade under inverkan från babylonisk stjärntydning förknippat vissa metaller med himlakroppar. Guld fick likadan symbol som solen, silver sammanställdes med månen, medan tecknen för planeterna Saturnus, Jupiter, Mars, Venus och Merkurius tänktes svara mot vardera av metallerna bly, tenn, järn, koppar samt kvicksilver. Även delar av människokroppen kom att förbindas med stjärnhimlen, något som Emanuel Swedenborg tagit fasta på i sin beskrivning av tillvaron som en korrelation mellan vår sinnesverklighet och den andliga världen. Människan är dessutom en avbild av universum, ett mikrokosmos med hjärtat som ställföreträdande sol. På det andliga planet motsvaras denna himlakropp av Gud.

Hjärtats alkemi

Under inverkan från alkemistisk världsåskådning utvecklar Stagnelius sin poetiskt framlagda uppfattning om planeterna, uppståndelsen och den andliga tillvaron. Liksom Swedenborg tänker han sig att det jordiska korresponderar med det himmelska, och att de hinsides ädelmetallerna guld och silver är egenskaper som kärlek och oskuld, vilket antyds av dikten "Grymt verklighetens hårda band".

Allena stödd vid tålamodets krycka
jag i en vild, en nattfull öken famlar,
och i mitt spår den tunga kedjan skramlar
vars länkar döden blott kan sönderrycka.
Dock tröstar mig den himlaburna sången,
från himlens berg en rosenkransad ängel.
I gyllne flykt han sig till jorden svingar.
Milt han mig vidrör med sin liljestängel.
Straxt falla kopparkedjorna av fången
och vingen höjs och silverrösten klingar.

Liksom den halvädla metallen koppar står det sinnliga begäret under astrologiskt inflytande från planeten Venus. Själva kedjan symboliserar, liksom annorstädes i skaldens produktion, närmast den andra av de två lagar, som är skilda åt i himlen men "en och samma" för den jordiska tillvaron. Dikten "Suckarnes mystèr" slutar:

Mänska, vill du livets vishet lära,
o, så hör mig! Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång, och, helgad och försonad,
över stoftets kretsande planeter,
skall du ingå genom ärans portar.

Dygd och sanning är för Stagnelius omkring år 1820 olika benämningar på salighetens färjepenning av vilka den himmelska ädelmetallen skall framställas. I en monologdikt från denna tid ("Strålande jag sänder från det höga") läggs följande ord i solens mun:

Guldet fostrar jag i bergens sköte.
Hårt som klippans häll ditt hjärta är.
Mogna dygdens ädla skatter där
till den stora prövningsdagens möte,
då vid stjärnors och planeters fall
jordens guld i eld försökas skall.

Alkemisterna menade att eld kunde återställa alla substrat till deras ursprung. Man tänkte sig materien som ett ägg, ur vilket den vita blomman, silvret, den röda, guldet, samt den blå, visheten, skulle träda fram. Myten om Fågel Fenix har härvid säkert haft betydelse; men även hos den försokratiske filosofen Herakleitos finns en liknande uppfattning. Denne såg elden som ett element ur vilket universum om vartannat uppstår och återvänder till.

När Stagnelius i "Dialog" talar om "världsäggets/ högblåa skal", som väntas brista, är formuleringen sannolikt påverkad av guldmakarnas kristna mysticism men kanske också tillkommen under inflytande från orfikerna, en antik sekt som hyllade askes och rening och föreställde sig universum som emanerat ur ett ägg. Dessa ansåg i likhet med Stagnelius att kroppen var själens fängelse. På ett annat ställe ("Vårsånger II") använder diktaren uttrycket naturens "Hermes-ägg" såsom en syftning på vårens återuppståndelse och den grekiska gudom romarna kallade Mercurius och firade varje år i maj.

Ytterligare en symbol för själens rening är hos Stagnelius tåren, som ofta "begjuter" en blomsterkalk och på så sätt blir en bild av försoningen på korset, då Jesu blod enligt legenden samlades upp i den heliga Graal. Genom "ångrens/ försonande tårar" i dikten "Fången" kan själen, Anima, återfå något av den skönhet hon hade innan fallet.

Kristuskorset lär, enligt medeltida tradition, ha tillverkats av material från kunskapens träd och utgör det arbor vitæ, som ska uppstå med Det nya Jerusalem. I alkemistisk åskådning förknippas livsträdet med metallerna, och hos Stagnelius nyttjas motivet i synkretistisk anslutning till gammal grekisk tradition, där guldfrukten var en symbol för odödlighet. I kristen mytologi utgör äpplet dessutom, tillsammans med frälsaren, en symbol för Den andre Adam och återlösningen på korset, vilket är ett centralt motiv i dikten "Förundras icke, om poeten skriver".

Ej givs ett samfund, som bestånd kan äga
förutan guld. Guld är det ord som löser
av mänsklighetens fenomener gåtan.
Dock samma guld i anderikets kretsar
och i materiens dunkla värld ej gäller.
Det senare av stoftets trälar hämtas
vid facklors ljus ur demiurgens slakter,
det förra mognas under högre poler
av livets sol, och Kristus är den klippa,
det oförgängliga metalleträdet,
som denna frukt i seklers sekler bär
åt var och en som hyllar dygdens spira.

I canzonen "Uppoffringen" ges en liknande anspelning på den kristna uppståndelsen:"Död måste blomman bliva,/ om hösten skall oss unna/ från tyngda grenar sina gyllne frukter."

Fastän Stagnelius gärna hämtar motiv från alkemin, tar han i likhet med Böhme avstånd från dess världsliga sida. Liksom i myten om Pygmalion är kärleken den frälsande makten i dikten "Ej för dig vetandet allena":

Ej för dig vetandet allena
ur andevärldens hemska grav.
Blott kärleken kan dig förena
med honom som dig livet gav.
Bliv skär som fästets blåa eter,
lugn som i källan månens bild.
Lät sen i ljusets hemligheter
din ande vigas klar och mild.

För att bättre förstå fortsättningen av den anförda dikten bör man vara medveten om att alkemisterna, enligt vad som delvis sagts här tidigare, föreställde sig kvicksilver i förbund med planeten Merkurius, som också stod för det tvetydiga, det androgyna.

I klippan avlar sig Merkuren.
Sök ingen hemlighet i den!
Han är symbol utav naturen,
och hon en bild av himmelen.
Ej i nyfikenhetens degel
än guldet krönte forskarns hopp.
Är dygden ej din vishets regel,
i rök din vishet löses opp.

Liksom källan ger en bild av månen, i sin tur ett återsken av solen, visar kvicksilvermetallen hän mot en högre verklighet. Diktaren menar att uppståndelsens mystär är att söka inom människan själv, i hjärtat, centrum för det intuitiva vetandet.

När Stagnelius i sin dikt om kreaturens (skapelsens) suckan ger en bild av alltets längtan efter försoning ("Vad suckar häcken?"), anspelar han inte bara på Paulus i Romarbrevet; motivet griper också tillbaka på Hesiodos berättelse om de fyra tidsåldrarna, enligt vilken människan ursprungligen var odödlig och all metall guld. Dikten mynnar ut i uppmaningen:"Befria blott tingen och frigjord du bliver,/ befria dig själv och du frie dem gör."

Övrig guldsymbolik

Guldet framstår hos Stagnelius kanske främst som en symbol för Schellings tanke om sanningens och skönhetens enhet, men medaljen äger som bekant också en baksida. Den gula ädelmetallen har av tradition förknippats med girighet och världslig makt och blir stundom en bild för lastbarhet även i Stagnelius lyrik, såsom i dikten "Varningen":"Begapa ej den skimrande turbanen,/ ej doliman, av guld och pärlor rik." Redan hos antika skalder gavs symbolen en varierande innebörd. Så heter det i en dikt av Horatius angående den oerfarne älskarens betagenhet i Pyrrhas blonda fägring:"qui nunc te fruitur credulus aurea" ("han som njuter dig nu, tror dig så god som guld"), medan en gyllene pokal på ett annat ställe hos samme diktare får framhäva handelsmannens vällust.

Även i Nya testamentet har vår metall förlänats en dubbelsidig funktion. Där talas dels om rika, vars jordiska ägodelar skall rosta bort; samtidigt beskrivs Det nya Jerusalem som ett gyllene himmelrike utan mörker. Också annorstädes i Bibeln liknas Gud Fader vid en sol, medan Kristus är den klart lysande Morgonstjärnan.

I likhet med antika diktare beskriver Stagnelius gudar och gudinnor som blonda, dvs med guldgul hårfärg, men inte bara Venus och Apollo utan även Jesus och jungfru Maria ses här som ljuslockiga. Apostroferingen "gyllne" i dikten "Till Venus" är sannolikt ett lån från Ovidius, vilken i Homeros efterföljd benämner kärleksgudinnan som "aurea", dvs guldglänsande. Att Amanda skildras som mörkhårig är väl något som tyder på att hon varit en högst jordisk kvinna. Även det motiv där stjärnor liknas vid bloss och gärna blickar ned på lyckliga älskande har skalden hämtat från antiken.

Själens längtan symboliseras hos Stagnelius, såsom i tysk romantik, av en blomma men kan förutom blå som himlen (hyacint, förgätmigej) också vara gul som dess gyllene "vagn" (solros). Av samma anledning beskrivs en jordbunden varelses själsliga vingar vanligen som guldfärgade eller blå. Ett ofta förekommande blomster är den sent på dygnet doftande "violen". Av dikten "Midsommarsnatten" med tillhörande not framgår att skalden avsett Hesperis tristis, en smutsgul, violdoftande ört, känd för att lukta som starkast efter solnedgången. Den har i hans lyrik främst blivit en symbol för det förlorade barndoms paradiset på Öland men utgör också ett "gyllne rökelsekar" av den typ som beskrivs i "Tingens natur" samt i Uppenbarelseboken 8:3. I dikten "Elegi" ges örten tillnamnet "sällhets-blomman".

Carl Areskog (1941 s s 240 ) menar dock att en annan ört, än vad som här föreslagits, döljer sig bakom Stagnelius nattligt doftande viol. Den botaniskt kunnige Ölandsprästen grundar sin uppfattning på att Platanthera bifolia och chlorantha är två mycket vanliga (vita) orkidéer i landskapet. Åsikten har sedan kommit att omfattas av såväl Böök som Kjellén. Varken Platanthera bifolia eller Hesperis tristis tillhör i botanisk mening släktat Violæ men har bägge i folkmun kallats nattviol.

Möjligt är att Stagnelius inte alltid avser samma växtslag med uttrycket 'viol'; detta användes fordom gärna om väldoftande blomster i allmänhet (jfr Fries 1970 s 73). Jag tror att det ändå i många sammanhang kan anses för sannolikt att skalden avsett just Hesperis tristis, bl a utifrån färgsammanställning och blommans nattliga doft. Man måste också komma ihåg att Stagnelius inte var någon nykter realist utan gärna förskönade sina landskap.

Sammanfattning och slutord

Även om guldsymbolen, trots allt, framträder ganska tidigt i Stagnelius produktion, är det först efter 1817 som den blir frekvent och på allvar utvecklas till en sinnebild för kärlek, uppståndelse och paradistillvaro. Detta sker sammanfattningsvis under inflytande från flera olika strömningar, däribland den platonska läran om kärleken som en längtan till preexistensen, gnosticismen med dess förkunnelse att Gud är kunskap, orficismens asketiska ideal, medeltidens naturvetenskapliga uppfattning, enligt vilken materiens egenskaper är dess "själ", samt Swedenborgs föreställning om den jordiska tillvaron som en symbol för det himmelska. Även Uppenbarelseboken får nu en betydande roll, och äpplet och druvan blir "gyllene" sinnebilder för återlösningen på korset.

I tidigare Stagneliusforskning har påverkan från den alkemistiska symbolsfären till stor del förbigåtts. Detta tycks som något av en felande länk. Albert Nilsson har påvisat vissa impulser från Böhme, men enligt min mening överskattas dessa på bekostnad av andra, väsentligare. De flesta auktorer har heller inte insett att det astrologiska hos skalden är underkastat en alkemistisk helhetsbild med stort inflytande på den ledande litterära riktningen i Tyskland under början av 1800-talet. Synen på tillvaron som en dualistisk polarisering har sällan ägt en sådan vidd som under romantiken, då man sökte skapa spänningsfält genom att överbrygga allehanda motsatta värden från tidigare.

Stagnelius hade liknat sig vid en drillande men sorgsen näktergal. Denna fågel, säger man, kan sjunga så exalterat att den dör av hjärtslag. Sannolikt till följd av en inre åkomma avled vår drömmare hastigt, ensam på sitt rum i Stockholm; han var då ännu inte trettio år fyllda. Om vi får tro hans dikter, återstod en sista prövning -- den himmelska kärlekens eld! Enligt faderns utlåtande efter skaldens död var hjärtat "ömt, strängt, rättvist och gott".

Referenser

Ambjörnsson, Ronny: Familjeporträtt, Essäer om familjen, kvinnan, barnet och kärleken i historien, 1978

Andreæ, Daniel: Erik Johan Stagnelius, 1955

Areskog, Carl: En bok om Öland, 1941

Bergsten, Staffan: En Stagneliusbibliografi, Kritiskt sammanställd, 1965

Böök, Fredrik: Stagnelius än en gång, 1942
— Stagnelius, Liv och dikt, 1954
— Kreaturens suckan och andra Stagneliusstudier, 1957

Cederblad, Sven: "Amanda i dikten och verkligheten" (i: Samlaren, Tidskrift för svensk litteraturhistorisk forskning, Ny följd, Årgång 6 (1925), ss 96--112, 1926)
— Stagnelius och hans omgivning, 1936

Cooper, J C: Symboler, En uppslagsbok, 1983

Dante Alighieri: "Vita nuova" (i: Litteraturens klassiker i urval och översättning, 4: Medeltidens litteratur, Redigerad av Karl-Ivar Hildeman, 1981, ss 175–223)

Freud, Sigmund: Vorlesungen zur Einführung in die Psychoanalyse (Gesammelte Schriften, siebenter Band), Wien 1924

Fries, Ingegerd: Sångs i Sjugare, En bok om Karlfeldts trädgård, 1970

Holmberg, Olle: Sex kapitel om Stagnelius, 1941
— Kärlek, ensamhet och dödens trädgård, Tre sentimentala kapitel från svensk romantik, 1972

Jung, Carl G: "Über die Archetypen des kollektiven Unbewußten" [1935/1954] (i: Die Archetypen und das kollektive Unbewußte, Gesammelte Werke, neunter Band, erster Halbband, ss 11–51), Olten 1976

Josephson, Ernst: Svarta rosor, 1888
— Gula rosor, 1896
— Svarta rosor och gula, 1915
— Svarta rosor och gula, I urval av Erik Blomberg, Illustrerade med författarens egna teckningar (förord av Erik Blomberg), 1945

Kjellén, Alf: "Den förstummade gigan, Erik Johan Stagnelius" (i: Svenska diktanalyser, red Magnus von Platen, 1965)

Latinsk poesi, i urval med kommentar och litteraturhistorisk orientering av Harald Sjövall, Erik Wistrand och Gerhard Bendz, I (text), II (kommentar), förkortad upplaga, 1974.

Lyttkens, August: Svenska växtnamn, 1908–11

Malmström, Sten: Studier över stilen i Stagnelius' lyrik, (diss) Stockholm 1961

Nilsson, Albert: Svensk romantik, Den platonska strömningen, 1916
— Kronologien i Stagnelius diktning, 1926

Ovid[ius]: Metamorphoses, with an English translation by Frank Justus Miller, In two volumes, I: books I–VIII, 1971

Malmberg; Bertil: "Stagnelius-Narkissos" (i: Stora kärleksmyter, red Olof Lagercrantz, 1952, ss 26–35).

Nilsson, Albert: Svensk romantik, Den platonska strömningen, 1916

Reichen, Charles Albert: Kemi, 1966

Sartre, Jean-Paul: Being and Nothingness, An Essay on Phenomenological Ontology, Translated by Hazel E Barnes, Introduction by Mary Warnock, 1977

Stagnelius, Erik Johan: Samlade skrifter, Redigerade av Fredrik Böök, I: Lyriska dikter till 1818, II: Lyriska dikter efter 1818, Liljor i Saron, 1957

Svenska psalmboken [1819], af konungen gillad och stadfästad år 1819, Stockholm 1847

Svenskt litteraturlexikon, 1964