Stigmata
(1999)
Betyg:
När den unga icke-troende hårfrisörskan Frankie Paige stigmatiseras med sår, som liknar den korsfäste Jesus olika skador, visar det sig vara en omskakande upplevelse även för de katolska prästerna. Namnet Frankie alluderar på den förste kände stigmatikern: den helige Franciskus av Assisi, som även han var 23 år, när han fick de första såren.Vatikanens främste utredare i sådana ärenden, fader Andrew Kiernan, åtar sig fallet och skickas från Rom till Pittsburgh i USA för att närmare undersöka omständigheterna. Det hela utvecklar sig inte bara till en kapplöpning mot tiden, utan också till en kamp mot konservativa krafter inom kyrkan, då det står klart att den unga kvinnan genom stigmatiseringen blivit en budbärare, vars uppgift är att föra fram en borttappad del av Jesu ord till lärjungarna, ett budskap som skulle kunna undergräva prästerskapets auktoritet.
Upprinnelsen till historien är ett stulet radband från en död präst, fader Alameida, som inte bara hade liknande sår efter stigmatisering, utan också höll på att översätta ett nyupptäckt kristet evangelium, då han dog. Radbandet köps av Frankies mamma, som skickar det till sin dotter i Pittsburgh.
Stigmata påminner om William Friedkins klassiska
film Exorcisten (1973): Vi har
prologen i ett exotiskt land (denna gång Brasilien), den vita
Mariaskulpturen i en katolsk kyrka, den handlingskraftige
medelålders prästen samt flickan (inte längre lika
ung), som blir angripen av en övernaturlig kraft och
genomgår medicinska undersökningar för att man ska
hitta en naturlig förklaring.
Ytterligare en förebild för Stigmata tycks vara Umberto Ecos roman I rosens namn (1980), som även blivit film, medan affischen med sin tagline: "the messenger must be silenced" har lånat utseende från När lammen tystnar (Silence of the Lambs).
Den nya produktionen har dock ett betydligt rockigare soundtrack
än föregångarna, och man har infogat diverse moderniteter i storyn för
att skapa intressanta kontraster. Diskotek och drinkar ställs
mot mässa och nattvardsvin, mikrovågsugn mot den sista
måltiden, piercing mot radband och datorer mot skriftrullar.
Rupert Wainwright, som tidigare regisserat musikvideor med bland andra Michael Jackson, skapar en suggestiv atmosfär, där det omtumlande skeendet fångar betraktar, även om filmen i sin överdrivna postproduktion känns sönderredigerad på sina ställen. Under inrådan av scenograf Waldemar Kalinowski har färgerna effektfullt begränsats till blått, grönt, vitt, svart och metall, medan rött används till att återge blod i olika sammanhang.
Skådespelarnas insatser är inte alltid helt övertygande, men Patricia Arquette, som har huvudrollen, uppvisar både sedvanlig tuffhet och charm, medan Gabriel Byrne är utmärkt som italiensk präst. Bild- och ljudkvalitet är av toppklass, och man får full valuta för de pengar man investerat i sin hemmabioanläggning. Den något stökiga originalmusiken är skriven av Billy Corgan (från Smashing Pumpkins) och Elia Cmiral.
Extramaterialet omfattar ett alternativt slut, en sevärd dokumentär om fenomenet stigmatisering, fem borttagna scener, en medryckande musikvideo med Natalie Imbruglia, en trailer för filmen samt ett initierat kommentarspår med regissören. Dessutom medföljer ett åttasidors tryckt häfte om filmen.
Stigmata drog in 18 309 666 dollar redan
första veckoslutet, då den hade premiär i USA. Att
jämföra med nyinspelningen av
Äventyraren Thomas Crown, vars
omsättning under en motsvarande tidsperiod blev
14 600 719 dollar, Stanley Kubricks
Eyes Wide Shut, som på ett
par dagar kasserade in 21 706 163 dollar, och bröderna
Wachowskis Matrix, som omsatte
hela
27 788 331 dollar under premiärhelgen samma år
(källa: imdb).
De amerikanska kritikerna var däremot
inte lika nådiga mot Wainwrights verk, som de tyckte var en
orgie i effektsökeri och lite väl mycket påminde om
Exorcisten. Stigmata är trots detta en mycket
sevärd film.
© Torgny Lilja för Starway Reviews