Road to Perdition
(2002)
Betyg: 
Detta är en gangsterfilm, som kretsar kring mord, hämnd och människans utsatthet i en hård värld. Filmen handlar också om förhållandet mellan fäder och söner. Hur vi kan gå i deras fotspår eller välja en egen väg.
Michael Sullivan arbetar som torped åt den irländska maffian under den amerikanska depressionen på 1930-talet. När en person han känner mördar hans fru och ena son, ger han sig ut på jakt efter de skyldiga men finner sig snart själv vara ett jagat villebråd. Det hela utvecklar sig till en odyssé, och många spännande episoder kantar vägen till Perdition, ett ortsnamn som på engelska betyder undergång.
Bakom kameran står mästaren Conrald L. Hall, som har gett grafisk prägel åt scenerna. Dessa är vackert komponerade med mörka färger och dämpad belysning, något som påminner om att berättelsen härrör ur en tecknad serie och att den utspelar sig under dokumentärfotografins svartvita era. När Sullivan och hans son når Perdition, blir färgskalan med ens ljusare.
Regn och snö används för att stärka ljusets dramatik, och det är inte utan anledning Hall har kallats kamerans holländske mästare. En av de fotografiskt vackra men brutala scenerna i ösregn, där huvudpersonen gör upp med sin motståndare, kan ha inspirerat bröderna Wachowski till en liknande inramning i slutet av Matrix Revolutions.
För regin svarar Sam Mendes, som gjorde American Beauty, vars överraskande slut påminner om upplösningen på Road to Perdition. Tom Hanks visar här att han inte bara kan spela komedier. Såväl veteranen Paul Newman som stjärnskottet Jude Law övertygar i sina roller.
Den irländskt klingande musiken fördjupar dramats atmosfär, medan 30-talsmelodier och bebop ger handlingen tidsprägel. Själva ledmotivet är dock för melankoliskt för min smak. Man borde inte ha använt stråkar, utan piano eller blåssektion, som hade känts mera tidstypiskt.
© Torgny Lilja för Starway Reviews