Hannibal
(2001)
Betyg: 
Hannibal är en i långa stycken fascinerande film,
som till toner av klassisk musik i huvudpersonens smak för oss till
finkulturens Italien. Filmen bygger på sista delen i Thomas
Harris' romantrilogi om seriemördaren dr Hannibal Lecter och tar
åter upp temat skönheten och odjuret från
När lammen tystnar, som är svitens andra del.
Vi blir än en gång påminda om att Lecter
inte är att leka med. Han är en beräknande sadist men
med en svaghet: Clarice. Liksom
i Röd drake är Lecter
inte det det enda hotet för polisen, som han
kommunicerar med i ett slags katt- och råttalek.
Det har gått sju år sedan Lecter rymde från sin fångenskap, och FBI:s specialagent Clarice Starling är åter inkopplad på fallet. Mason Verger var människoätarens sjätte offer men överlevde och är besatt av hämnd. Han har utlyst en belöning till den som kan hjälpa honom att spåra förövaren.
Suverän ljudkvalitet i kombination med en dämpad
färgskala och många suggestiva detaljer skapar en intensiv
närvarokänsla. Den makabra
lobotomi-scenen i slutet av filmen förtar dock mycket
av det estetiskt tilltalande intryck som regissören Ridley Scott
mödosamt byggt upp. Scenen har blivit ryktbar
och är något av det osmakligaste jag hittills sett
på film.
Jodie Foster lär ha tackat nej till den kvinnliga huvudrollen
efter att ha läst manuset, och i viss mån saknar filmen
hennes intensitet och scennärvaro. Julianne Moore framstår
dock såsom ett mycket bra andrahandsval.
Anthony Hopkins är liksom tidigare suverän i rollen som välartikulerad seriemördare. Gary Oldman gör ytterligare ett framgångsrikt porträtt av en excentrisk enstöring, medan Ray Liotta avsiktligt verkar motbjudande i en viktig biroll.
© Torgny Lilja för Starway Reviews