Constantine
(2005)
Betyg: 
Den laglöse demonjägaren John
Constantine, som har förmågan att se det de flesta
människor inte uppfattar, har varit död i två minuter
efter ett självmordsförsök i ungdomen och vet
därför att hans syner är sanna. Eftersom han,
såsom självmördare, enligt katolska kyrkans lära
riskerar att hamna i helvetet även nästa gång han
dör, försöker han sona sitt brott genom att skicka
demoner dit de hör hemma.
Tiden är dock knapp, då Constantine lider av lungcancer efter flera års intensiv rökning. Förutom diverse exorcistiska riter förfogar han över en cigarettändare och ett metallkrucifix, som han gjort om till skjutvapen. Och om det inte räcker, har han de rätta kontakterna i såväl himmel som helvete.
En dag blir Constantine uppsökt av den kvinnliga polisen Angela Dodson, som behöver hjälp med att utreda sin sinnessjuka tvillingsysters självmord. Utredningen gör att de hamnar mitt i den pågående maktkampen mellan gott och ont under ytan i dagens Los Angeles. Samtidigt får de veta att djävulens son, Mammon, förbereder sig för att komma till jorden. Det kan han göra om Angela eller någon annan synsk kvinna offras med hjälp av den spjutspets som dödade Jesus på korset.
Filmen bygger på den populära serietidningen
Hellblazer, som förlaget DC/Vertigo ger ut i USA. I
den tryckta utgåvan är Constantine, i motsats till
filmatiseringens svarthårige amerikan, en blond engelsman. En
annan förebild är filmen
Exorcisten (1973), även om Constantine inte hämtat mycket
annat än andeutdrivningen och inledningen i ett
exotiskt land därifrån.
Namnet John är sannolikt en anspelning på Johannes uppenbarelse i Bibeln, som likaledes beskriver kampen mellan gott och ont. Berättelsen tycks även ha lånat drag från Goethes Faust, där huvudpersonen träffar en överenskommelse med djävulen, som vill åt hans själ.
Constantine framstår trots allt som en aktuell och
angelägen film, som handlar både om vådan av att
röka (nikotintuggummi får en lyckad produktplacering
på slutet) och om religiös fundamentalism (representerad
av ängeln Gabriel, som lånar androgyna drag av den utmärkta
brittiska skådespelerskan Tilda Swinton).
Genom många hisnande specialeffekter hamnar vi i en mångbottnad värld, som består av änglar och demoner, djävulen och hans son samt de människor ("halvblod") som går dessa varelsers ärenden. Fotot är vackert stiliserat med översiktsvyer uppifrån på ett sätt som är vanligt i en del tecknade serier, och datorgrafiken är ytterst välgjord. Det actionfyllda och genomplanerade manuset framstår bitvis som alltför hårdkokt och komplicerat för att vara riktigt spännande.
Keanu Reeves har i och med Constantine än en
gång iklätt sig rollen som världens frälsare,
och de ytliga likheterna med Matrix
(1999) gör att man emellanåt tappar lite av
koncentrationen och börjar tänka på virtuella
världar. Reeves är dock en skådespelare som man
lätt kan identifiera sig med, och han har den i sammanhanget
rätta, lite oborstade hjälteauran.
I slutet av filmen dyker svenske Peter Stormare upp och gör en strålande insats som en vitklädd Lucifer. En höjdpunkt är när djävulen släpar Constantine efter sig i tron att han vunnit dennes själ, medan han självsäkert visslar melodin till "Små grodorna".
Ljud och bild håller högsta kvalitet. Som bonus
på den första skivan får vi en tämligen
intetsägande musikvideo till "Passive" med gruppen A Perfect
Circle, två trailers samt ett fullmatat kommentarspår med
debuterande långfilmsregissören Francis Lawrence,
producenten Akiva Goldsman och de båda manusförfattarna
Kevin Brodbin och Frank Cappello.
På den andra skivan finns flera sevärda minidokumentärer, ett antal digitala storyboards, 18 minuter av borttagna scener (med möjlighet att välja svensk text och regissörens kommentarer) samt ett alternativt slut.
© Torgny Lilja för Starway Reviews