Alien
(1979)
Betyg: 
Det enorma rymdskeppet Nostromo, som fått namn efter
en roman av Joseph Conrad, är på väg tillbaka till
jorden från galaxens utkanter. När
kommunikationsutrustningen ombord tar emot signaler från en
rymdstation, som nödlandat i närheten, väcker varningssystemet de sju
besättningmedlemmarna, som består av fem män och
två kvinnor, ur sin kryogenetiska sömn i kronbladsliknande
kapslar.
På planeten LV-426 påträffar tre av dem en död pilot, medan de kvarvarade ombord på Nostromo upptäcker att radiosignalen varit en varning. Löjtnant Kane gör därefter en obehaglig upptäckt utanför den främmande farkosten, och snart börjar kapten Dallas och hans besättning frukta inte bara för sina liv utan också för hela vår civilisations fortlevnad.
Historien om en blodtörstig rymdvarelse har berättats
tidigare, men regissören Ridley Scott förnyar genren genom
att skildra det oglamorösa livet ombord på en rymdfarkost
med hjälp av erfarna karaktärskådespelare, vardaglig
jargong, konstnärlig formgivning, välgjorda specialeffekter
och ett oväntat slut.
Tanken var redan i ett tidigt skede att Alien skulle se ut som en lågbudgetfilm men ha kvaliteter som en storfilm. I likhet med många nyare skräckrullar förstår vi relativt sent vem som, förutom monstret, är dramats huvudperson. Flera på varandra följande slut är ytterligare en detalj som blivit stilbildande.
Sigourney Weaver, som någon under audition tyckte liknade Jane Fonda, gör filmdebut som fanjunkare Ripley, medan vi i andra roller ser de erfarna skådespelarna Tom Skerritt, Veronica Cartwright, Harry Dean Stanton och John Hurt. Från Alfred Hitchcocks produktion och filmatiseringen av Hajen (1975) säger sig Scott och hans medhjälpare ha lärt hur man håller publiken på halster genom att lämna detaljer och skeenden åt vår fantasi. Andra förebilder för Alien är kultrullen Dune (1973), med design av konstnärerna Hansruedi Giger och Salvador Dahli, skräckfilmen The Texas Chain Saw Massacre (1974) och rymdeposet Star Wars (1977).
Till detta kommer illustrationer av Giger och Jean Giraud (alias Moebius). Samtidigt tycks Scotts Alien, med manus av Dan O'Bannon, vara en modern variant av Bram Stokers roman Dracula (1897), där ett kapitel handlar om hur vampyren tar kål på en hel fartygsbesättning under sin färd från Transylvanien till England. Alien, som lånat vissa detaljer från en del insekters levnadssätt och utseendet hos en havslevande organism, tycks även ha förmågan att efterlikna den art som blir värddjur för dess avkomma.
Som extramaterial på DVD:n, som innehåller den
ursprungliga bioversionen, ingår även ett
kommentarspår med regissören Scott samt borttagna scener,
tabbar, trailer, artwork av Giger (som designade monstret) och
storyboards. Förutom originalmusiken finns ett alternativt
musikspår.
Liksom i Stanley Kubricks 2001: Ett rymdäventyr, som gjorde Richard Strauss symfoni Also sprach Zarathustra (1896) berömd, klingar musiken i Alien klassiskt, trots att det rör sig om en framtidsskildring. På liknande sätt använder Star Wars-filmerna musik av John Williams. Miljoner biobesökare såg Alien, som vann en Oscar för specialeffekter och fick ett flertal liknande filmer, såsom Aliens (1986).
De fyra filmerna om rymdvarelsen Alien, den fulländade arten, är så mycket mer än bara skräckfilmer. De gestaltar en modern myt, där vår rädsla inför det främmande kommer till uttryck. Om romanen Dracula (1897) var en allegori för konflikten mellan vetenskap och intuition samt om främlingsfientlighet, oönskade graviditeter, syfilis och rabies, är Alien en gestaltning både av vår egen civilisations otillräcklighet och av dess yttersta konsekvenser.
© Torgny Lilja för Starway Reviews