OmVerkNyheterKontaktLänkar

54
(1998)

Betyg: starstarstarstarstar

Under det sena 70-talet, när diskomusiken behärskade etervågorna i USA, letade Steve Rubell och Ian Schrager efter ännu en klubblokal i New York. Snart fann de en övergiven tevestudio på västra Manhattan. Den låg på 54:e gatan och hade varit CBS' 53:e inspelningsstudio.

Efter ett år av förberedelser och renoveringar för närmare 700 000 dollar kunde Rubell och Schrager uppgradera lokalen till Studio 54. Förutom den karakteristiska logotypen kännetecknade en stor diskokula över dansgolvet den nya lokalen. På väggen satt en halvmåne, som inhalerade något från en silversked .

Klubben hade även ett VIP-rum i källaren, dit speciella gäster fick tillträde. Vid ingången valde man besökare med den rätta looken för kvällen. Studio 54 blev snart en världsberömd nöjeslokal utan etiketter och klassbarriärer men med ett överflöd av musik, droger, mode, sinnlig kärlek och kändisar. Liksom Tony Manero i Saturday Night Fever (1977) härstammade ägaren Rubell från Brooklyn.

I filmen drömmer 17-årige Shane O´Shea om att lämna hemstaden Jersey City strax utanför delstaten New York. Tillsammans med två kamrater åker han en kväll över Hudsonfloden till nyöppnade Studio 54, där Rubell låter honom komma in på ett villkor: att han tar av sig skjortan.

Senare återvänder Shane för att söka jobb som diskplockare på klubben. Han lyckas så småningom avancera till bartender. Vi får även stifta bekantskap med hårt arbetande mångsysslaren Greg, blivande sångerskan Anita och uppåtgående såpaskådisen Julie Black.

I Saturday Night Fever ser vi varje händelse ur huvudpersonens perspektiv. Filmen skildrar ingenting utan att John Travoltas rollfigur är med, medan 54, som paradoxalt har ett självbiografiskt tema, gestaltar handlingen ur olika personers synvinkel. Det gör att själva diskoteket framstår som berättelsens centralgestalt. Vi förstår att det är Studio 54:s uppgång och fall, som filmen berättar om, inte Shanes karriär i krogbranschen.

Till skillnad från 54, som 20 år senare rekonstruerar händelser som inträffade under slutet av 70-talet, är Saturday Night Fever en samtidsskildring med autentiska miljöer och kläder köpta i verkliga butiker i området. En likhet mellan de båda filmerna är hur den unge hjälten måste korsa en av New Yorks stora floder för att nå sina drömmars mål på Manhattan.

Manuset är i tunnaste laget men håller ihop tack vare musiken och de unga skådespelarna Ryan Phillippe, Salma Hayek och Neve Campbell, som inte har mycket till roller, men som gör sitt bästa. Komikern Mike Myers är perfekt som nyckfull klubbägare, men varför har man helt förtigit kompanjonskapet med Schrager? Kan det vara för att undvika en rättegång om förtal? Som det är nu framstår Rubell som ensam grundare.

Filmen innehåller ingen stilbildande koreografi och har mycket lite av specialskriven musik. Däremot förekommer många klassiska diskolåtar. Det bästa med 54 är känslan av att vara närvarande i den mytomspunna lokalen, något som förstärks av surroundljudets maffiga akustik. Totalupplevelsen uteblir dock, då bilden inte är anamorfisk utan i brevlådeformat.

Till extramaterialet hör biografier över regissör och skådespelare, musikvideon "If You Could Read My Mind" med Stars on 54 samt trailer för filmerna Rounders, Little Voice och Elizabeth.

© Torgny Lilja för Starway Reviews


Film på DVD | Musik på DVD