Byråkratspråket gjorde Grundsten
till naturskildrare
Nyligen utkom Claes Grundsten med sin femtonde egna skrift om den svenska naturen. Denna gång återvänder han till barndomstrakterna i boken Tyresta – nationalparken nära Stockholm.
– Konsten att skriva lärde jag mig på Naturvårdsverket, påpekar han, då vi pratar om den nya boken.
Grundsten säger att han i statlig tjänst utvecklat en "sakinriktad, neutral ämbetsmannastil" med en "särskild rapportrytm", som han delvis försökt frigöra sig från men också vidareutvecklat. Han framhåller hur en myndighet granskar och kritiserar en promemoria, innan den kan bli en färdig rapport. Denna ibland ganska långdragna process skapade en språklig medvetenhet hos honom.
Han berättar vidare hur han i sina böcker söker åstadkomma en slags "vetenskapens poesi", där resonemangen "fasar i varandra" och innehåller en "röd tråd" genom hela avsnittet. Grundstens prosa har tidigare uppmärksammats av den internationella tidskriften Photo Magazine, som menar att han har ett "tydligt, nästan informativt" uttryckssätt, samtidigt som han förmedlar "historier med liv och inlevelse".
– Jag vill skriva med språket som jag fotograferar -- med kristallskärpa, fortsätter Grundsten vårt samtal.
Det var på Naturvårdsverket han bestämde sig för att bli författare, journalist och fotograf på heltid, vilket varit hans levebröd sedan han sa upp sig från en trygg anställning som avdelningsdirektör 1993. Såsom medarbetare i resetidskriften Check-in försörjer han sig bland annat på reportage från olika länder. Enligt Grundsten har en viktig förebild varit fotojournalisten Galen Rowell. Denne är liksom han själv också bergsbestigare.
Helst skulle Grundsten vilja skriva en rejäl resebok om ett svåråtkomligt område eller en reportagebok. Han funderar även på en skrift i resandets filosofi. På sina expeditioner i utlandet och i de svenska fjällen läser han reseskildringar av V. S. Naipaul, Peter Matthiessen, Paul Theroux och Edward Abbey.
– Resorna utomlands stärker hållningen till hemtrakten, hävdar Grundsten, som på 50- och 60-talen växte upp i Hökarängen söder om Stockholm.
Han hade då nära till Ågestasjön med dess rika fågelliv. I närheten fanns också de djupa Tyrestaskogarna, där han och en kompis "byggde kojor och levde vildmarksliv". Området är numera, genom Naturvårdsverkets försorg, nationalpark. Och det är denna han skildrar i sin nya bok.
©Torgny Lilja (2001)